Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 2

liggande wiken, som först ansågs wara Jhrewik, men befanns sedermera wara Lickrshamn — en wif, fom dod, i saknad på lots, bryggor m. m., knappt förtjenar namnet famn. Jnkomne midt i wiken, gjordes försöt att genom begge ankarnes fällande rådda fartyget från skeppsbrott. Snart fann man lifmål omöjligheten att på detta sätt hålla slupen fast mot de med förökad wåldsamhet från hafwet inrusande wågorna. För att nu rädda lif, skepp och gods, återstod ej annat medel, än att fticka ut ankarkettingarne, hissa jagaren för att derigenom hastigare wända jartys gets bog mot landet, samt att sätta fare tyget på strand. Det denna dag för dens na fena ärstid owanligt långe dröjande dagsljuset låt oss uppräcka och undwika te flippgrund, fom bränningarne utwisade på ömse sidor om den wäg, på hwilken flus pen framdref. Det lyckades of att hålla den i flott matten, tills den några famnar från land tungt ftötte emot en brant uppgående sandbank. De nästa brottsjöarne, jemte det de öfwerspolade dådet, kastade fartyget på sidan, men få nåra landet, att det blef möjligt att från fartyget utkasta ett tåg, fom upptogs af det samlade kustfolket. Medelst detta tåg räddade sig nu besättning och resande, den den ene efter den andre. Lockligen ilande fomne genom drånningarne, emottogos mi med all upptänklig wälwilja af firande boarne i deras boningar. Flammande brasor helsade de skeppsbrutne torra kläder erhöllos och äfwen trefliga båddar bereds deg. En af de resande, prosten Eddere berg, reste ånnu samma afton i lånta bonds flåder till det 23 milbort belågna Wisby, för att underråtta egaren af fartyget om haweriet. Så slutades denna åfwentyrs liga sjöresa. Wår räddning war en Före synens synnerliga nåd. Något mindre dagsljus, derigenom oförmägan att uppe täcka de klippgrund wi nu ströko så nära — en stöt emot dessa, och fartyget hade inom fort warit i svillror, samt såker uns dergång träffat de 12 mennistolif, det hyste inom sina relingar.