Norrländska Korrespondenten – 18 november 1857, sida 3

äto glupfft detta byte, hwarefter de ins genting mera fingo förrän det nionde dygnet. Åttonde natten föll ett häftigt regn och de olycklige uppföpo med bräns nande läppar de wederqwidande droppar ne, men kunde tywärr ej samla wattenförråd får någon tid. Det är ide med säkerhet kändt huruwida de båda, fom has de funnit räddning på stormdäcket, haft någonting att åta eller ide. De påstå det sednare, men det har försjallit fom de siulle ha ätit menniskokött. Wisserligen förnekar Grant detta, men Dawson mä grar härdnackadt att swara något på de frågor man gör honom rörande denna faf. De begge, fom Tice anträffare på flormdäcket, hade lidit mindre ån han under be försia fyra dagarne. Enligt Grants ut sago befunno fig frart efter steppsbrottet nio personer på stormdacket, af hwuka fer woro passagerare. Andra dagen fom Dawson drifwande intill dem på en brås da och försölte fomma upp på däcket. De öfrige protesterade deremot, emedan deras flotte redan i söljd af de derå worandes tyngd låg twå fot tjupt, få att barje wåg spolade öfwer. Men Dawson kunde ej jotmås att släypa, utan höll fig fast wid ena kanten af flotten, tills denna, då den ena passageraren efter den andra sjenk ned i djupet, höjde fig och man tillät hbonom komma upp. Under tredje natten woro alla de, fom befunno sig på ftormtaket, nästan utom fig af hunger och törft. Några stirrade med bleka blickar utöfwer den ändlösa wattenspegeln för att upp: täcka ett råddande segel, och när de ej warsnade något förlorade de allt hopp och sjönko få i dödens armar. Andra lyftare händerna mot himlen och bådo om rådtning undan dödsfaran; men medan de få bädo och ej höllo fig taft spolade mågen dem ned i hafwets djup. På fjerde dar gen lefde ej flere ån fyra. Deras lidande fan ingen beskrifwa. Döden tydtes wara den ende förlossaren ifrån dem, men bet oaftadt böllo de fig frampattigt fast i den klena flotten och sökte på den fjerran horisonten ett tröstande segel, tills solens gluter på wattnet hade förblindat dem. Men fäfängt. Ännu en fasans natt inbröt och når semte dagens sol uppsteg hängde än syra menniskor fast wid den bräckliga flotten, twå af dem wore dock ja swaga att de ide långe funde hårda ut. Då warseblef Grant Tices båt, fastade fig i wannet, simmade dit och blef uppe tagen. Men når dessa begge återkommo till stormdäcket funno de ingen mer än Vawson qwar af Grants trenne famrater. De begge andra hade dött och blifwit bortspolade af sjön.