Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1857, sida 3

an kunde, med den skondsamhet som lå rare och föräldrar fordrade, lära fig ur tanleror i fatefefen. Ehuru gossens mins ne war swagt, hade han dock ett ganska godt förstånd. J konsten att rätt och wäl läsa innantill hade han uppnått en hög grad af färdighet, oh uppmanades han I att redogöra för innehållet af det han lä. ste (i t. er. biblisk historia, katekes eller psalmbok), så gjorde han detta ganska förs swarligt. Men att ordagrannt ur mine met uppläsa hwad han i dessa böcker ine hämtat, war honom oftast omöjligt, utan nåstan alltid fapplade han då på ett eller annat ord, hwilfet dock ide hindrade satt han förstod meningen i det ban läst, hwarom man lått finde öfweriyga sig, om man upplöste det öfwerlästa i få fair lade grundfrågor och låt honom befwar ra dessa. Dod, att barnet fattade det lästas innehåll, dermed war ide nog tyde fe den gamle sjömannen (ifrigamwarande gosses lärare); ty få långe de stycken, som till utanläsning woro andefalde, ej fun: De fermt och till punkt och pricka ordas grannt ur minnet återgifwas, få war det icke mycket berwåndt med alltihop, och för resten skulle fyrfberrn tyda illa war ra och få anledning att wid husförhören ffrupenfa både föräldrar, skolmästare och barn, derest det ide ginge friskt i katekesens utanläsning. En dag hade bemåälte gosse — en torpareson, 11 år gammal — fått tid cf werläsning några stycken i Lindblomska förklaringen öfwer tredje artikeln, hwilka stycken nödwändigt skulle utaniill upplås sas följande dag — felfritt, ordogrannt, fermt och flytande, det förstås. Anders läste och läste, läste få, att han swettades och wardt hufwudyr. Wäl 20 gånger hade Han med andeqwäfwande tvedermös da genomtröskot fin lera, och då tiden til stundade att den för skolmästaren skulle upplåsas, trodre fig Anders ha få der tämligen god reda på styckenas ordagranna lydelse: men — o we! — när ftuns den för lerornas uppläsande war inne, wisade sig att Anders ej war rätt säter på sin sak, d. w. s. han kunde ej sin lexa. Stackars Anders! .. med tårar i ögos den stod han framför fin stränge måftare helt förbluffad, darrande i hwarje lem, ty det war honom wäl bekant hwad som komma skulle efter förhörets flut. Rytans de fom ett retadt lejon tog ffolmåftaren den arme gosfen i armen och föste tröge boden, tlatfwinet, brummeln, — ectes lymmeln i skamwrån, hwarest han (An. ders) fick repetera fin lera, och med blyg selns rodnad på fina finder åse, hurusom de på minnets wågnar bättre lottade ffol