Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1857, sida 3

— Wid Witheringtons blod! Det är ef omöjligt iag fan blifwa utan arfroinge och nödgas gifta mig, hwilket wort brao comfortabelt. — Bra liten comfort, upprepade Jonathan — min hustiru är död. In coilo quies. — Wi få wäl dock hoppas på det bästa, ehuru denna owissbet är allting utom comfortadel, tillade Mr Witherington, sedan han åtminstone för tjugonde gåne gen genomögnat brefwets innehäll. — Det kan wara nog nu, Jonathan; skaffa snart in kaffet; och Mr Witrberington war äter ensam med ögonen fäftade vå tafet. En kusin till M:r Witherington, och en stor favorit, ty då M:r Wirherington hade en stor förmögenhet och ej låg i nägra affärer, war han mydet sjäsad af fina slägtingar, — hade glömt fig der: hän att förälska fig i en löjtnant wid ett fot-regemente, hwars stamträd war in: genting mer än respektabel, då man bes tänker att ben blott bestod i Hans lön. (Forts.)