Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1857, sida 3

Så sannt mig Gud hjelve, jag tyda mig fe någonting; mer hafwa så mycket saltwatten i mina ögon, att ei funna je flart, swarade Coco, gnuggande bordt saltet fom under morgonen krisdalliserat fig på hans ansigte. yhwad tycka ni det likna, Coco? Blott en bit moln, swarade han med en djup suck, ingående i kadyssen och återtagande fin förra vlats. vWe mig! utropade negrinnan, fom hade aftagit det lida barnet def omhölje för att fe på det, och fom war nära att falla i wanmakt. Stackars liten massa Eddard; han werkligen fe mycket dålig ut — jag frukta han snar: dö. Se Coco, han ej andvas. Barnets hufwud föll ned från ammans bröst och lifwet tocktes utslocknadt. Coco införde sitt finger i barnets mun och kände en swag sugning. ÅJudy uts ropade ban, magfa Eddard inte wara död ännu. Försök ännu om ni hafwa liten droppe på andra fidan. Stackars Judy skakade forgliat på hufwudet och en tår rullade utför fen nes find; hon kände att naturen war uttömd. Goco, fade hon, aftorkande