Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1857, sida 3

Ingen saun Ön, van t. bin saf. tro och tala å nudligt som 3. in. Usälsinnade medporgare och werktigardchristua funna aldrig nillära få, att på eget bre wåg upphäfwa en Lia i, ja ide ens art förklara fig anje den upph.sfswen, såom det stall hajwa händt med sondentiFel lagen wid ett wasst prestmöle, så fåne ge den ej i seglig ordning blir undanröjd. Det skulle ståäta något på dumfräckbet. Och få långe år der oc aut toriteters både rättighet och ffvlvigher, att beifra oc besttaoffa förbiytelferna mot densamma. Hur skulle det eljast gå med aktningen och lydnaden för lagarne? Från förakt och ohörjamhet mot en lag öfwergår man lått till föraft äcch ohörsamhet mot en annan, om än wig:igare allt efter fom tycke, egennytta och fäfänga dertill egga. Lasaten onser föruventikel och sakrameutal tagen urphåfwen. Mormonen gör detsamma med aftanskopslagen och hwem wet, om ej ifufwarne slutligen förflara fig anfemifgrruingsb.te fen upphäfwen och flaga öfwer förfntjelse, når man mot dem tiuuämpar 18 ftraffbeftåmmelfer. Att ill urfågt — ja till rättfärdigande of fina lagbrott, återopa fig derpå, att man handlar efter sitt samwete och fin tro, bawifar på en gång dumhet oc fräckhet. Just det, tron och samwete, som Sorde förbinda till laglyde nad, det äberopas för att rättfärdiga motsatsen!! Detta gränsar till löjiigher. Således handlar wäl mormonen efter fin tro och sitt samwete, når ban tiger fig flera hustrur eller tager en det ena året och gör henne det andra till fin tjenstepiga och tager en ny, och hwem wet om han ej åberopar fig på eremplen ur det gamla testamentet, hwuka hang tro och samwete bjuda honom följa. Nej, herr paftor ! beware oss Gud för en tro oh ett samwete, fom skulle göra oss till lage brytare. Wisserligen beror beskaffenheten af en menniskas tro och samwete på den grad af upplysning och funffap hon eger; men om dessa åro flena och ofulitåndi ga, få får hon wäl lyssna till upplystares råd och warningar eller oc underkasta sig de förtjenta följderna af fin dumhet oc okunnighet, fin sjelflloka oefterråttliga egensinnighet, ntan hopp att någon srättsinnig skall beklaga henne, säsom förölp, om han ån omkar fig öfwer hennes oförstånd och egenkära halsstarrighet. (Forts.) — —— Exempel att följa. Efter uppmaning af Herr Landshöfdins igen och Riddaren Nordenfelt har ett sam