Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1857, sida 3

och falla wäsen lyste af fröjd. Grefwen bad henne att fara sakta, men så fort hon kommit rill stallmästaregården, sarte hon af i galopp, få att grefwen hade swårt att följa med. Rär de åter kommo hem, war pon lifwad och glad hennes finder blomslrade af rosor, som framkallades, äfwen på det blefaste ansigte af hålsesamma fioppge öfningar. Hwmwad fall doktorn säga, när han får fe dig jådan? yttrade grefwen. Han Mal fåga att jag warit en fmuör la olydig. Men hwad betyder det? Wi stola ide söka honom mera. Kunna wi ide i morgon fara till landet? Det war redan sommar, och grefwens brukade då flytta ut på sitt wackra gods i Södermanland. Grefwinnan sontes gladare än någons fin att få lemna Stockyolm. Knappt hade hon warit två dagar På landet, förrän hon gjorde fig osynlig ända til middagen. Owarie morgon lemnade trädgärdsmästaren i hemtighe: ät henne en bukett of fina wackraste biommor. Grefwen uppräckte snart ast hon anmäne