honom blodet, Gud wälsigne dig, g0de, ärlige Elias! Och den sköna brus den fysste honom vå den bleka pannan. Då fåg bon ej det röda håret, fom hon strök undan. 7Se upp, goda Elias; min far lefwer, jag lefwer, lef du ocfå. Då slog Elias upp ögonen, smålog sorgligt och fade: Ser du, Gertrud, du skulle ändå en gång bälla af mig. Ja, ja, nu och i all emwighet, fade Gertrud, hwiskande i haus öra. Unnu en gång drog fig munnen til ett smälcende, just ett sådant, fom frus far barnets mun, då det i sömnen dröms mer om små englar. Detta småleende war dödens. Ålskad gick Elias ur werlden. Det war också endast det han wille. Gertrud wille ej mer fe Anders, föreningen blef upplöst. Gubben och hon flyttade till nybygget, och der bor ännu Gertrud, fom i döden förlofwabe fig med den gode Cliad. Tårarne fiodo i br Göranssons ögon. Tad, fade han, det war en wacker hi floria, den der. Wi ssola sofwa på den fafen.