raft. Redan då tilltem snart wdskepelför jen och medicinen urartade med tiden från Wi sin ursprungliga renhet till ett brottsligt missbruf, ett enfaldigt trollwäsende och ett Si falskt gyckelspel. Sjukdomars botande och I Di ylods stillande genom läsning deröfwer Få och sång; de i de af läåkedom mäftiga Gus I darnas tempel rådande bruf, talismaners M na och anuletterna, beswårjelsen af döda, s de hemlighetsfulla anfallen på andras lif genom ett myfiiskt förstörande ar deras D ollder och många dolika förwillande fonÅ. ster utwisa tydligen nattsidan af låfarer 5 fonsten och wioskepelsens otroliga makt närd och underhållen af presterna. Under Å hela denna tid war det presterna i tem I plen, fom woro låkate och medicinen stod Å jig Mått, tills 460 år före Christi fädelse 2 en man föddes nemligen Hippocrates, fom räddade densamma från undergång och satte den i wetenskaplig form, samt från. LÖ ffiljde allt trolleri och gyckel och gjorde den till ett rent naturstudium beroende på gifna naturlagar, utan hwilka ingen säkedom fan åstadfommasEfter honom bearbetades den af Galenus m. fl. och gjorde stora framsteg i wetenskaplig bilds ning och fjelfftändighet, tills den återigen föll i händerna på prefterna under medelliden och utgjorde den få kallade Munfkmedicinen; förnuftets och wetenskapens ljus blefwo nu utsläckta och i mörker och scharlataneri nedsänft bestod den medie cinska behandlingen snart sagt endast uti beswärjetser och djeflars utdrifwande; bo tande genom korstecken, böner, psalmer,. wigwatten, amuletter, talismaner och mars I: tyrers och helgons awarlefwor. — Det ta fortfor under hela medeltiden till def Paracelsus på 1500. och Thomas Syse I denhamn på 1600 talet helt och hållet år terställde den weten skapliga medicin ska bilde ningen och gaf den en rigtning, hwilfen den genom århundraden följt til närmar rande tiv och fom återigen warit orsaken till def nuvarande sjelfständighet och larhet. — (Forts.) Prolog, framsagdt wid ett till förmån för de nödlidande i Finland gifwet jocietetåfpef tafel i Mariestad. Når winden kommer östanfräån. Lägg örat till dess liud: Der hörs ej mera krigets dån, Ej åfer dundrets gud; Der hörs en yalfqwåfd suck allen, Den tränger genom märg och ben. Den bölja, fom från Finlands strand Till of fin helsning bår, W ligger frusen nu, i band id wåra stränder här; Hon eljeft funde hwiska om Hwad hjertat till att rysa kom. Det folk, hwars hjerta slog så stolt Mot of, få gladt, få fritt, Det ligger fiettrart — det wardt såldt, Sen det i döden stridt; Dess tunga år i band, det får Ej klaga ens, hur ån det gär. Ad! detta folk det lider nöd, Åt fan ej Dölias mer: