Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1857, sida 3

vätdrig! rorade jag förTridt. mSguru, ni wid idel fade han med förskräckligt leende. Mod dam! Bättre twå än tre. Efter dessa ord sprang ban upp i ringen, fattade en knif oh ämnade af. ffära banden fom höllo gondolen. för Gu: s skull Hålll utropade jag. Jag vill, jag wwill UFort då, intet dröjsmål? Härefter fyndade han fram til fame raten. Goldman satt ännu alltjemt i samma ställning. Af fruktan för en fara fom kunde lomma hade han ide märkt att ben redan war kommen. Hwem förmår beskrifwa hans förskräckelse DÅ wi gjor: de :nin af att kasta honom ur gondolen. SÅ mycken möda wi förut haft att båls la honom qwar, lika swärt föll det fig nu att få honam us han hakade sig fast öfwerallt, sl:ek och ropade på förbars mande. Men sjeif:uppehällelsedriften har de gjart oss till wilda djur, wi woro röfwa fö: bang böner. Han emo:stod icke längre wåra förenade frafter. Han glorde änuu ett förför, men förgäfwer Han störtade ned. (Fer:s.)