Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1857, sida 3

afseende vå deu hos of antagna och be swurna Ausburgiska bekänneljen, den de dock stundom säga sig antaga och följa, hwars saå:de artikel har följande lydelje: ingen fall i Guds församling uppenbarligen lära och predika, ej heller salramenterna ute dela med mindre han lagligen dertill fallad är; ide heller befwåra de fig med att följa wåra kyrkostadgar, sädana deesa mar rit och ännu hufwudsalligen äro ale dan 1371 års kyrkoordning. De behaga ide taga i betraktande, att all offentilig embetåmannawerffamhet, så i werldslia fom andelig måtto nödwändigt förutsätter och fordrar särskild underwisning, färffildt funskapsmätt, laglig pröfning af personens ålder, insigter, frejd, froppåe och själsegenskaper och derefter aflagd cd, formligt inwigande eller förordnande af behörig myndighet, få wida man ej will fe omv. ne och okunnige, ynglingar eller pigor, eller forreftionifter eller halft wansinniga intaga förmanskapet öfwer större eller mins dre menigheter i ett eller annat afscende; ty ingen oordning eller befängdhet är få stor, att den ide får färre eller flere an: hängare. Separalister och dissenterlagar (den norska icke undantagen, hwars alla paragrafer kunna med lätthet kringgås oh 1 s utan minsta swårighet), hwilfa ide göra afseende på allt detta, mäste förr eller sednare owilforligen föranleda ide blott offentlig skandal och förargelse, utan wädor för både kristendom och samhällsordning. Och wåra läsare fråga alls icke efter några wilkor och förbindelser. Deras egen wilja år dem nog. Man har ocfå bland dem sett ynglingar, hwilka ännu icke blifwit till nattwarden admitterade, pigor och wanfrejdade personer, hwilka sjelfwe giort fig till predikanter och ledare uti konventitlar och fått ett wisst medhäll och ans hängare, trotssonde sundt menniskoförstånd, ordning och) anständighet, offent igen skymfa fina lagliga, för renläårighet och obefläckad wandel kända själasorjare, — hwillet af en känd religionsfrihetsswärmare blifwit i en utländsk tidning anfördt såsom den nyomwändes kristeliga wärma och utbrott af den första kärleken. rag enskilda afsigter, ide heller göra Läsarne och kyrkowännerna böra eckså weta af Nya Testamentet, att Frälsaren sjelf och hans Apostlar fordrade enhet i läran och warnade mot splittring och föns dringar, — säledes raka motsatsen af hwad separatister och religionefrihetswänuer wil ja ästat komma och fom den noiska dissenterlagen oförsigtigt medgifwer. Läfarne borde weta, atr Apostlarne ofta ganr ffa skarpt beftraffade den separatism, fom