Din fjäl har frågat och Guds Englar swarat Det war en dröm, men du har fått förs klaradt Försoningen ifrän Guds mildhets thron. Böj nu wid seklers fana här ditt Och prisa Gud, ty borta är all fmärta J helig stund. Haf tad, o Gud! för flydda dagar många, De ha gått fort oc de ha warit läånga, Men mildhet, nåd wi funnit hwarje stund. J stoftet menniskan fig för Dig böjer Och ötmjukt upp till himlen rösten höjer Att prisa Dig. Nu tråd, o menska! fram mot nya skisten, Förfåras ej! ditt föremål år griften, Der en gång suckar, klagan tyftna skall. Tråd in i detta år! kanske det sista, Förwänta tåligt stunden när som brista Ditt hjerta skall — och själen gå tid Gud! Phocas. — — Sågkomsten från ett presthus i Småland i förra århundradet 1. Arbetsordning. Husets göromål hade en oafbruten gång såsom drifna of ett wattenwerk. Hwar och en hade fin befattning och hwarje be fattning fin tid. Kl. 4 vå morgonen rings de en wäktare första reveillong. Kort der på gaf prostens klocksträng den andra, och inom 10 minuter war allt i rörelse. Fru kosten, föregåente afton afmätt för Dwarje person i huset, utdelades, drängarne hördes straxt på logen, och sju frinnräcfar surrade omkrind en stor spiseld, fom of yngsta pigan borde underhällas med tjärstickor, dem drängarne hwarje afton tillredde och inburo. För att ide öfwerraskas af sömnen wid spinnråckarnes för wande sorl, sjöngos morgonpsalmer; mer få snart arwentstiden ingick, förrvandlas des dessa till julpsalmer, som fortsattes hela dagen jemte arbetet. Alla sjöngos ur minnet och upprer ades immerfort. Cj ter slutad aftonmåltid förråttades gemene sam bön; huset war straxt i ro och all eld flådt. J öfrigt fans allt, äfwen det minsta, på sitt ställe, hwarje nyckel på fin spik: och man kunde i mörkret finna det man sökte utan misstag om platsen. Ordning, arbetsamhet och stillhet moro från förra tirer hår få rotfästyde, att allt utgjorde ett urwerk utan lod Dock hare detta hus fina wissa nöjen, fom bibehållo älderns stämpel och förtjena fin beftrijs ning. ö