Norrländska Korrespondenten – 13 december 1856, sida 2

Ann3 — er, som brutit min lag, som wågat att handla mot min wilja, mot mig sielf, som dock menade få wäl med eder — tagen uu det ewiga straffet derför! Ni wiljen om wintern gerna wisa eder öfs wer jorden, godt, det skall få Te, ni ffös ten utbyta sommaren mot wintern, ni ffolen under denna sednare årstid synas på fönstren i mennistornas boningar; men ej i eder broliga fargprakt utan i en hwit drägt: lifa dödens bild stolen ni wisa menniskorna, att de, fom bands la mot min wilja, snart någ af döden. Den warma solen, fom glädjer och es derqwicker de andra blommorna, fall alltid beröfwa er lifwet; genom henne skolen ni längsamt förswinna. Och så stedde äfwen; nä wi om mår ren wille upp öfwer jorden, då mar wårt hufwud nedgrafwet: men då mins tern fom, ropade Gud of fram; och sorgsna och tröstlösa prunka wi nu pä fönsterrutorna. Jag wet ej kåra menniska — fortfor hon wänd mot mig — om du ibland plägar gå ut i stogen; om så är, så har du wäl sett på sumpiga ställen, bland färr od moras, små hwita blommor