Norrländska Korrespondenten – 27 september 1856, sida 3

ssl Sammo afton packade man in, och da gen derpä skulle Mor och Dotter afzesa. — — Då tet ar för Er få lätt, Jos sefa! att lemna wärt stilla Alteck? frå gade Konrad henne, — — För mig, swarade hon leende, år Alteck öfwer. attiv — — Jag tror det. Ri skall knapt anse det löna mödan att sända en tante tillbata till oss! — — Det fi ger Ni ide på allwar, swarade hon. Pet gör mig ondt att lemna mina hlommor, och min flidffola; men hwad år wäl fyra wedor? Jag har lofwat de flitigaste bland mina ffotbarn, att til dem hemföra många wadra fafer. — — DÅ hvad hemför Ni til mig ? frågade han, i det han tog hennes band i fin, och blidade henne sta digt i ögonen. Hon log. — Ät Er? Nå ja, Hr Konrad, om Ni flitigt wärdar mina blommor, en ny trädgårdgefanna! — Så talade hon och hoppade bort. Konrad stod förintad. Nu war det flart: FHon älstar mig idel — Han tog afffed af Fru Walter, men ide af Josefa; han gick ut, och såg ide engäng deras afresa. — — Och med ens war allt doft bortbläst från naturen, och bletnad war dess