Norrländska Korrespondenten – 27 september 1856, sida 3

suska och baptistishi willfarceljen. Han såger om den förra (pug. 29): Försam. lingen dör hafwa frid för de enwisa huf wudena, och för lönnpredikares, bedräger år en gräns fatt, hwille, utan kallelse och Utdn att wara sände, smyga hår och der i husen och uilsprida siti gift. De äro tjujvar och 7röfware (Joh. 10: 8), som falla in i främmande församlingar och ingriva i en annans cubete, som dem ide år andefaldt, utan förbjuder. Om baptiserna åter yttras (sid. 28): emedan de nu hafwa ingenting för fig, utan idel pråftiga fmådeord, få må wål hwar och en fly dem och taga fig för dem till wara. säsom förwisfe djefwulens sändedud, utfidade i werlden, rill att smäda och förwända Guds ord och orde ning, på det mennifforna ide måtte tro och salige warda. Ty de äro de fåglars na, fom åta upp den fåden, fom föll wid wågen. Jemte många grundliga yttranden af utmärkte författare, i afscende på förewas rande ämne, har Författaren Äfwen ur åldre häjder anfört ganska estertänkliga erempel på de oredor och blodiga uppe träden, hwartill daptismens eller, säsom den fordom tallades, Wederdöperiets oredor gifwit en sorglig anledning, t. er. bondekriget, hwartill Muntzer, i Luthers tid, eggade Allmogen, och hwari många tusende, jemte honom, föllo offer för sin willfarclje. Jnströdda underrättelser om baptismens och swärmeriets illbragder åfwen i wära dagar afwärla od i den lilla boken öfwerallt till jemförelse med hwad som fordom egt rum, och slere wigtiga warningsoc) förmaningsord, säwål ur Bibeln, som ur egen erfarenhet träffas här och der i denna skrijt, fom oc derföre, säsom en nyttig fonfordang, bör egas och läsas af hwar och en, fom mot wår tids entråtne baptister och separatister will wara försedd med tjenliga wapen och nödigt skyddswårn. — — — — — Jemtlands Nya Tidning berättar jöljande tilldragelse: Wid nämnan: er af marknadsbesökande påminnas wi om en händelse, som under sisll matknad härstädes egt rum och som wi ide funna underlåta omtala. En bonde hade blifwit fränstulen en summa penningar (2— 300 rdr rgs) idiverje fedlar. En af ve stulna sedlarna war i sat nad af en bit, fom bonden se rskilt före warat, på det den ide slulle komma bort. Denna bit uppwisades nu för ätskilliga personer, för att mäjligen derigenom erappa tjufwen. Detta lyckades äfwen Harare ån man påräknat. På awållen amma dag stölden skedde framlemnas till raktören Jonsson en sedel, hwaraf en el felas. Jonsson. fom för tilljället ins tehar ofwan omtalade sedelbit, fammwans dassar denna med den framlemnade fe eln, och finner att de tillhöra hwaran ra; antastar derefter personen, fom lemtat sedeln, för att ha stulit ofwan anse ifna penningsumma. Detta erkändes nart, och brottslingen en yngre manserson, sitter mu förwarad inom lås och om. — —— —