Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 3

da benne! sade den wisaste bland dem. Sfaffa henne werldens skönaste rod, uttrycket af den högsta och renafte färlef; kommer den för bennes ögon förrän de brista, då dör hon ide. Och unga och gamla tommo från alla häll med rosor, de skonaste trädgärdarne bade att uppwisa; men af den sorten war bet ide: från kärlekens blomstergärd stulle rosen hämtas; men hwilken war Der utttycket af den högsta, den renaste kärlef? Och stalderna sjöngo en werldens skönaste ros, har od en nämnde fin. Då bud utgingo widt omkring i landet till ywarje af fårlet flappande hjerta, af alla ständ och åldrar. MIngen har ännu nämnt blemman! fade den wise. Jugen bar förmått wi sa stallet der den blomstrar i sin herrlig: bet. Jcte är det rosorne på Romeo oc Julias kista eller från Balborgs graf, huru herrligt än dessa rojor dofta i fa Jen och sängen; ej år det rosorna, fom uppspira från Wankelrieds blodiga lansar, från bloder, fom flyter från bielteng bröst i döden för såderneslandet, ehuru ingen röd är mera ljuf, ingen ros rödare, än