Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 3

lam rörudse wåg genom wattenmasfan. Då och då fommo tre ellet föra i wår wåg; de stirrade på of och hollo fig ov rörliga tills wi kommo dem tått inpå lif wet; då flydde de pilsnabdt undan. — Under det wi sälunda skredo fram på hafabottnen, sägo wi mår skoneri fom en mörk fly säångsamt segla fråm åjwer wåra hufwuden, och omkkeing hundra alnar framför of reste fig fom ett torn den agatfärgade klippan, fom redan rå längt håll mört wåra blickar. Wi woro likwå ide sälrra på huruwida detta War det ställe, der Marmion förolycats. Men snart fingo mi sigte of en mörk rund massa. Rimmer stötte mig i sidan och pckade ditåt. Jag nickade bifall, och wi ginge raskt framåt. Efter få minuter fommo wi klippan helt nåra, hwarwid den mörka massan wisade fig warasffrojs wet af ett fartyg. Plötsligt stötte Rimmer åter till mig och pefude uppåt. Följande med blicken bang hand, sån jag haföåmtan uppöfwer oss swalla och sjuta. En ögonblicklig rysning trängde mi; genom merg oc) den; dock, den gick närt öfwer. (Forts) Hwarjehanda. Sällsynt barnsbörd. J en församling wid Lille nerkom ny ligen en ung hustru, fom redan twå gänger förut födt twillingar, för tredje gån gen med femlingar — tre gossar och iwå fudor. De äro naturliqtwis mycket (må, pen fullkomligt regelbundet buldade och ansågos, twä dagar efter fodelsen, funna sefwa. Märkwärdigt nog är att modren under sista tiden af bajwanreslapet fog alla föremäl mängdubblade; få snart hon war förlöst, åtctkom henn-s synkraft i normalt tislständ.