Norrländska Korrespondenten – 3 september 1856, sida 3

nan skola od ban wisa med en wip stolthet för jostern den första latinska bof, fom han hade föpt. Hon fåg iden med nyfifna ögon, men war oock ide rätt alad öfwer den; hon war få radd, an han skulle Hälla mer af fin bok än sin soster, och då ban nu blifwit så lärd, så skulle han wisst alldeles glömma benne. Di bon uttalade fina betymmer, fi jmår log han och tröstade henne med, att Då dan blef en lärd professor, skule de lefwa tillbora; bon skulle bestyra buset, ban skulle täsa i böckerna oc så skulle de lefwa lyckliga med h varandra. Och han läe flitigt, både dag oc natt, och han tlef en snäll gosse, och då han bade ledigt om föndagen få urpsöfte han icke fina wilda kamrater, utan har war ute och sprang på äng och mart med sin soster och såg med stolthet til benne. Deras glada, barnsliga ansig ten afspeglade hwarandras slönhet, och dä de om aftonen wände hem igen med bänderna fuda of blommor oh trötta men jublande sprungo in om dörren, da önstade de begge, att det snart wore sondag igen. Gossen blef yngling; han lemnade