Norrländska Korrespondenten – 3 september 1856, sida 3

9( lockiga hufwuden ned i heanes sköte och slumrade in. Hur ofta sutto de icke, då de blefwo äldre, wid samma lilla bord och lekte och pratade; hur ofta fann man dem ide öfwerraskade af sömnen, hwilante med armarna om hwarandras hals på golfwet i solskenet, yut ofta följdes de icke trofasi tillhopa i skolan, sutto wid samma bof, deri de små fingrarne pekande möttes, och når de gingo nedåt den lifliga gatan, hur ängsligt oh mo derligt böll ide den lilla synern fin yngre broders hand, når en wagn kom rullande alltför hastigt. Och då han låg sjut od doftora hade sagt att systern ide fick komma till hans säng, för att ide sjelf blifwa sjuk, bur nätt förslod bon ide alt fomma in om den ide tilltängda dörren, för att finyga fig til broderne fång och wisa benom den roliga bilderbofen, med de många stycken utt. Och då ban fluts ligen fom upp och in i daglija rummet, bur försigtigt bar bon ide då bordet fram till bonom oc uppftallde leksaferna, som bon ide hade rört under hand frånwaro. Och barnen wärte till; leken tog af och arbetet till. Gossen fom i en an.