Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 3

honom slila, den må olifwit yttrad af fi. ende eller wän. Riksdagsmannen bör wara fördomesri och ej tillsluta sitt öra för andras tankar; men han bör hafwa nog stadga i fitt om. döme, för att ej lättsinnigt wackla fråm och tillbaka emellan mottatta meningar. Han bör wara neg fördragsam med an. dras meningar, för att funna motsäga utan bitterhet, och hafwa nog misstroende till fig sjelj, för art finna fig sårad af andras morsägelser. Han bör derföre ej misstänka att hwarje ite fom stridat mot hang ösweriygelse, nödwändigt håre flyter från en oren fålla, ty en slik mig tanke skulle blott föda hat och bitterhet. Han bör derföre hafwa undscende med brifter och swagheter, famwt ej uppteta swaga menniskor med att onödigtwis rö ja deras ofullkomligheter. Han bör ej. låta hat, wrede och andra dylifa sinnesroreljer hänföra sitt förnuft, samt afta fig att wäcka dem hos andra. För att göra fin mening gällande bår rifsdagsmannen bemöda sig ant fromftåle la den klart och tydligt, samt söka att genom skål och bewis, med en wih mål. talighet, werka på andras öfwertygelse. Han bör derföre winlägga sig om an funna utweckla föra idecr med ordning och redighet, jamt att Ulryda dem tlari, bestämdt och ja behagligt fom möjligt. Det är derföre ej nog att jörnuftet ords nar riködagsmannens framställningar aller likasom formar tankebiiden; då det gåller fåderneslandets wå ; bör fånslan gifwa bilden lif. Förnuft och fänsla des ra derföre bitråda hwarandra och gemene samt bilda det slags wåltalighet, som jemte Det den äfweripgar försåndet, ullika tränger till hjertat och wåcker beltagans de för saken. Fran fånslan mäste nitet och kraften komma; men förnuftet måste upplysa och leda känslan, på det intet må wiilseföra kraftel. Rifsdagsmannen bör derföre tala med wärdighet, utan att wara fonstlad; med enfethet, ue tan att wara platt, med fraftfullhet utan aft wara bitter; med wärma utan att wara häftig. Ej blott i tal, utan äfwen i alla undra handlingar och företag, bör förnuftet och känolan hand i hand leda riksdagsmannen. Känslan bör hindra förnuftet att fallna till seg och egennvt tig försigtighet; förnuftet bör deremot hinbra kånslan att uppblossa till fwårmane de obetänksamhet. Det år för riksdagsmannen ej nog at bewisa; ban bör titifa sofa öÖfwervga Han bör derföre med blygfamjet yttra jin mening och helst hemställungswis, samt sorgfälligt akta sig för den myndiga och ditiatoriska ton, som genom sinnenas uppretande betager de flac raste sanningar al werfan på Öfiverty gelsen. Då han derföre nödgas wederägga någon, bör han noga akta fig att ej sära dess egenkärlek, såwida hon wiil öfwertyga honom; ty ehuru öfwerbewissn Nulle eljest den andre i sitt swar på den lutligen framställda propositionen, likwal visa att han ej blifwit öfwectygad. Oppet och uppriktigt bör riksdagsman. ten handla och ej nedlåta fig til Lift och 2— — 2 2 ,