Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 3

nm Deeeee ban, om det äfwen warit utom difseikset, sör intet hafwa bängt denne werldsfunnigblifne man blott för revutationens stuld. På frågan ywad fom förmådde honom att drifwa dettr underliga licbe baberi, gaf han efter flera undflygter föl lande swar: — Min berre, i mitt tjugonde är war jag mydket olydig; jag älskade en flicka utan utsigt att få ega henne; jag föl, i en flags förtwiflan häröfwer, i drydens stap; mitt yrfe wille ide gå; med ett ord, den gamla engelska fpleen fom öfwer mig. — En fall, mulen November-dag, då min kamin röfte in, mina liktorna wärkte få att jag tnappaft fände en häftig tand. werf, mäste jag nödwändigt gå ut. Men då jag ej bade annat än ett par trasiga, utslitna stöflar, mäste jag pätaga en funds till lagning lemaade stöflar, ywilka dod woro mycket för smä. Jag hade inga penningar eller kredit ait köpa mig ödf werläder och sulor till ett par nya stöflar. Men ut mäste jag; mina liktornar wärkte alldeles förfärligt i de trånga stöflarne, få att jag war nåra att skrita af smärta, då jag plötsligt genom fönslrer