Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 3

sednaste efterkommandeng ödeu. Han fan säledes ej under någon ferewändning, handla emot fin öftvertygelje, eller med stillatigande fe, att andra göra det, Utan att göra fig saker till förräderi emot för nung och sosterland. Han bör derföre känna sitt wärpe såsom folkrepresen tant; likwål utan förmätenhet. Han bör wa ra frimodig utan kittsligher och blygsam utan försagkhet. Riksdagömannen dör wara oberoende. Detta anse wi lifwäl ej bestä en samt uti rikedom, oaktadt dertill wisserligen fordras att ej behöfwa på andras gunst bygga hoppet om fin bergning. Den kalla wi nemligen obervende, fom år i ftånd att städse med frimodighet följa sin ofwertygelse. Graden af denna fri modighet star få litet i förhållande till rifedomen, att denne fednare skulle till och med funna hafwa en motsatt werkan och göra mången beroende juft bervende af den skatt, fom han framwisar för mel den, säsom borgen för fitt förtroende: en statt fom ensamt utgör penningeslafwens fådernesland. Oberdende har sin grund i karafteren och ej i tassakistan. Den kontanta och få lätt flyttbara rikedomen fan åftadfomma ert oberoende — af får derneslandet; men rikosdagsmannen bör anse fig stä och falla med sitt säderncaland; det år frihetens och fäderneslan. dets af hwilka han bör wara ederocnde. Man år derföre oberoende i mån af sin frihets och råttsfänfla; fitt mod och sin slälsstyrka, och ingalunda i förhållande till riledomen. Den fullkomligt overocnstall wara i itånd att åjwentyra allt, till och med sitt Uf, heldre ån att låta för. må sig till nägot, som han anser wara orått. Landets sanna wäål skall wara riksdagsmannens enda ågonmärle, oc han fär ej hafwa några biassigter. Han bor wara upphöjd ofwer alla egennyttiga a. sigter, och ej sträfwa efter någon annan lycka ån den, att wara en fri medborga re i ett lydligt och jjelfständigt land. Han bör glömma fina enskilda förhällanden; han bör glömma att han år ledamot af ett wisst tänd, och blott erinra fig att han år fwenjf. ij Riksdagsmannen bör ide ens ledas af ärelystnad, oaktadt cljest den adlafs:c af alla menskliga passioner, utan hans enta drijjjeder bör wara ett rent nit för tet allmännas bästa. Han bör derföre ej sträfwa att utmärfa fig, på det afunden, denna förtjenstens ostiljaktiga skugga, ej må retad till det nyttigas motarbetande. Han bör föleves ej låta päskina någon lystnad att framför alla andra wara uppe hoj till allt nytugt, utan fas heldre un-i na andra den åran att stifta det goda och i tosthet glådrja fig är att det fler. Han bör wara upphöjd öfwer afund och hämnd samt smäå själars andra wanliga lyten. Jngen enskild owänskap får följa riksdagomannen in i ständeis samlingsrum, och derifrån får han ej heller medtaga något missnöje öfwer en annans yttrade mening. Då han wil pröfwa en mening, mäste han glömma af hwem den blifwit yttrad; ty idåen bör wara för OO or I