Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 3

tak. fom slutas med ett röfhäl. Störar. äne utgöra sjelswa tafstållningen och äro sutanpå täckta med grästorf, få au getter och får sommartiden få litet bete på får ket. Förstugan år danad på samma fått och wanligen fylld med jagt. och fiffredskap. När man från det Hara folskenet kryper i denna hålas haljdager, intages man af sållsamma känslor, hwilka wisst sicke minska wid åsynen af denna bonings sotiga wäggar samt tarfliga inredning och husgeråd. Några särskilta rum fins nas ej hår; hälan bildar blott ett enda, som på en gång år förmak, sängkammare wisthus och bostapshus. Långsåt ena wåggen tager husfolket sitt nattläger, långsåt den andra hwila getterna och fås ren. Sängen — om man få will falla nägra på golfwet utbredda renshudar — år gemensam, och någon särskild finnes knappt för den fremmande, fom owadret fan jaga in i dessa smutfiga tillhåll. Etolar och bord skulle här wara ett befwåre ligt öfwerflöd; på fin höjd fer man en björkekubb, hwarpå husmodren sitter då hon spinner. Midt på golfwet brinner på några sammanlagda stenar en ftåndig brasa, som med sitt röda sken upplyfer hålan och med fin röf bortskymmer det dagsljus, fom annars skulle funna nedtränga genom hälet på taket. Når jag beledsagad af min lots eller Wågwi fare (wappus) infom, fann jag, jom jag hade wåntat, lappqwinnan framför eldstaden, sysselsart med spånad på en efter lappfl method fonftruerad fpinniod. Der fatt hon, med lutande hufwud, barkbrun hy och tynkigt ansigte; fring hennes mun swäfwade ett sällsamt leende, under det att hon med skygg blick betraktade fremlingarne: få ungefår funde den af fabelna pårcer je ut, fom spann menniskornas lifsträd. Det ofriga husfolket hell just nu sin måls EF och hade grupperat fig pittoreskt nog kring brasan. Qwinnorna, fem till antelet, sutto på huf, med deras lappska ansigten mot elden, fom ömsewis flart upp: blossade, ömsewis med mattare glöd belyfte druppen De hade framför sig ett färl med fur mjölf, hwari bär af kråkris (Empetrum nigrum) woro inströdda och förtärde anrättningen med glupsthet. Lång re bort sutto männen på jorden, med terå. lagda ben och bortwändt ansigte; blott deras länga hår sägs lift korpwimgar ef wer wadmalskolten. Framför sig hade de några torkade fiskar, hwaraf de refwo stlycken, fom doppades i tran och förtär lärdes. Eit par långhåriga hundar, hwilka med det dessa djur egna allwar hade lagt sig fting elden, sulländade denna genremals ning ur det nordiska zigenarlifwet. Men wi hade snart dröjt för långe i fiffarlaps pens håla, röfen swed i wåra derwid ve I wana ögen och drej oss ur dessa nåsten för en soltstam, hwuken från den vuntia forntiden har bibehållit fig i famma stick, med nästan steerotypist oföränderlighet. Min wappus erinrade mig att wi borde inskeppa oss snart, om wi öfwer Altenfiorden wille hinna tll Rofekop. Det war midnatt; men solen stod ännu öfwer horisonten och kastade er starit gult sken öfwer Altenfjord, hwilken låg 2— ERSTA kär