Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 3

sf3e. i blomstergestalt och talade tröst till gum man. Hon fig i sina drömmar hur der döfstumme nu fom Engel sjöng Guds lof, ja, yon hörde denna glada jublande lafsäng, och den fann ett fafta genljud hennes smärtfulla bröst. Lifwet hade sparat nägot godt till sist ät Mor Gunild. Då sorgen tillät henne att tänka på något annat än Benjamin, säg hon med förundran på främlingen, fom dröjde i hennes hydda. Ungdomsminnen uppffid:o ur lang glöm: ska, fom snödroppens blad ur drifwan wid den första solblicken. Hans röst — ack! deri drillade alla lärkor frän den flydda Wären — ja — han war ju Erik, sädan han säg ut, då han friade till henne wid slätterdansen — och hon war en isgrå gumma! Snart löfte sig gåtan; Johannes war Erits fon: — ban sjelf war en gränad gubbe, långt borta i England, om han ej redan war i Englarnes land. När Sigrid kom hem i Julhelgen, då gret hon öfwer Beniamin få hjertligt, som nägon syster; men hon rodnade då hon säg på Johannes, som Mor Gunild jade skulle bli hennes nye bror, ok 1å