Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 3

rarne på fliskans kinder sågo u: som dags på rosor. Gumman tydte sig fe sig i spegeln; få fig hon ut då Eril talaoe till henne. Hon wisste att de bäda unga maste halla af ywarann, och det gjoroe de. Hur roligt det lit, Då Sigrid lärde honom tala deras sprat De blefvo förlofwade. Johannes röjoc upp ett nybygge. Sigrid blef hund hunru och flyttade dit. Den dag, hon stod brud, hade hon ordnat blommor.a på Benjamine bet, celsefulla satt. Swen och Gunild talade om gossens tyna, forta lefnad, fom dock skankt glädje at jor den. Sigrid lutade sig mot sin mans arm; en warm aftonrodnad forklarade dem och gjöt sitt skimmer öfwer nejden. Da fom plötsligt en start windflatti, Den rörde eolsharpans strängar i fonsiret, få att ljufwa toner swafwade som an dar förbi och rörde smckande brudens lockar. Den larna styn öfwer jolen bdlas ste bort, fom ett hjusblatt: flor, och den strålade flarare. Seglet på båten fiwdlde, fom af längtan. De kände fig un: derligt til mods. Det war Benjamins aghtlde Gunild och Sigrid jafs ta. Winden hade wändt bladen i den