Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1856, sida 2

—— den; hon glömde att tacka för sitt lifs räddning; hon weklagade blott öfwer sin fåra Bibel. Benjamin såg benne inträ. da, men hans glädje blef bytt sorg öfwer den flora förlusten. Det war, fom om den tredje medlemmen af familjen drunknat. Gossen war snart åter frisk och sprang ute i berg och dal; men då Söndagen war inne och de ej kunde komma till den aflägsna kyrtan, sägo de på hwarandra med tärfyllda ögon och pekade på den tomma platsen på bordet, der Bibeln legat. Det hade warit en af de tidiga wår: stormarne, fom röfwat deras skatt. Då sol och wär återwände, plockade Benrjamin blommor och satte dem på den tom ma platsen på bordet. Det war liksom Bibelns graf. Men då han fatt fila och såg på minnegblommorna, fträtade hastigt hans ögon; ett ljust leende sög öfwer det allwarliga ansigtet; han tog en guldwifwa i handen, räckte den åt gumman och tecknade åt henne dessa ord: Afla goda gäfwor komma ofwanefter, rån ljusets Fader. Gumman förstod )onom: wid blommans åsyn mindes hon,