-— ——— En dag, då soten började fjunka mot wester och kastade sitt gutdsken genom granarnes stuggor oc björkarnes fjusdAröna flor, låg Benjamin stödd mot en nnossig sten och blicken tankfull framför sig. Ljufwa tankar mätte hafwa rört sig inom honom, ty hans ögon strålade, iom af ett inre solsten, och tårar fuftas de de mörka ögonhären. Hwad war det, fom få mäktigt trängde fig i hans bröst? Han hade ej ord för fin känsla — ad! ban bade aldrig ord; derför kändes fröjden ibland som smärta. Då kom en mild doft smekande til honom; det war för honom, fem en ljuf musif för oss andra. Han reste sig upp, — det war, fom ban fännt en Engels wingslag eller en flägt frän paradisets wär. Då säg ban sig om, — en skön rodnande vinnearanka slingrade sin krans kring den mossiga stenen, och den fade: Guds frid, fom öfwergår allt förftånd! — det war ordet till hans fånfla; han böjde fig ned och kysste blomman, och känslan blef en bön. Solen siönk; han wille dröja i denna stämning och förjagade nästan tan: ken på den wäntande farmor. Då såg Han helt nära fig lila Veronica, fom