Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1856, sida 3

med mig. Jag fänner att jag med hwar ie dag förswagas. Jag springer och hoppar ej mer! Jag förmår ide en gång gå på tå, fom tant befallt mig, utan jag framsläpar mina steg, få tungt, få matt, fom om mina fötter ej mera wille bära mig. Jag finner att jag ej fan lefwa utan kärlek. Min fars trägna fygfele fåttningar hafwa ej tillåtit honom att besöka oss på twenne år. Det har warit länga, länga är. Jag will hellre dö, än lefwa om dem igen. Mina stackars syskon förstå ej ännu att känna hwad jag lider. De smyga sig stundom bort för att leka tillsammans; ty tante älskar ej lek. Jag bar ej fett henne le någon gång sedan wi fommo hit Jag mer alt min far med nöje fall återfe of une der det tak, der wi fordom njutit den ömmaste föräldrawärd, men jag känner ock hwad som wållat wärt aflägsnande. Ru ber jag likwäl min far få hjerte ligt, att han söker öfwertala wär ftyfs mor, att hon wille tillåta of äterkomma til wärt fordna, kära hem. Säg henne, att jag wil anwända mitt högsta bemödande att wara henne till nöjes; att jag will tjena henne fom hennes kam