Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1856, sida 3

rare, jamt höra huru de reda fig i era: men, oc) om hwad fom ännu lyckligtwis blott är en lösflock skall winna gehör och taga öfwerhand öfwer den flora pluralites ten. De klaga ofta att de lida förföljelse; men orätt. De funna heldre sjelfwa fåsas förfölja med fina förbannelser och we rop öfwer kyrka, prester och medchristne, som icke en gång få wara fredade wid möte på wågar och stigar, utan äfwen der kallas hin swartes folk, djefwulens tjenare, förtappelsens barn, helfwetets elddrånder o. m. d. Presterna få wäl närmare beskrijwa wederbörande. Wi funne ide utföra mwåra tanfar såsom fig bör. Men efter hwad wi hört ifrån predikstolen och annars wete, hafwe wi äfwen ganska färska, ganska goda och rätt christerliga författningar blott de wederbörligen handhafwas och efterlef was. Ty hwad fan i förevarande ämne wara fogligare och tålsammare å lagens sida, ehuru öfwerträdarne af hwilket bud som heldst gerna änska detsamma borta eller dock jemkas efter deras begärelse och förklaringssinne, ån att icke en ofunnig, enfaldig och ofta blott nyfiken folkhop, utan endast utsocknes fringstrykare och de, som åt dem upplåta rum för olofliga fonventiklar, skola underkastas lagen, så framt de ide efter evangelium gitta wara une derdånige all mensklig ordning för Her: rang skull. Guru långe ffola de föråfta och trotsa dem bägge både inför Gud och menniskor? Allmogen eller folket i allmänhet må ide misdömas. Det år oc ett wackert drag och erempel på lydaftighet för fonungabud, att ätminftone flere, fom offyldigt, om och obetänksamt, upplätit rum, genast efter påbudets uppläsande började wägra; men sedan partigängarne mtalat dem att det ej war farligt, att det ej blefwe något af med påbudets werkställighet, eller att De nog skulle förswara husegarne, till och med betala böterna för dem, få tyda åfwen desse eller den partiska delen af dem, att de ega att handla efter behag; hwarföre de äfwen slagit i wädret federmera gjorda erinringar och warningar ifrån predilftolen i affeende på Konungabudets innehåll och fordran. Somliga hota och somlige frulta eller låtsas frukta, att gårdfari-apostlarne ffola blifwa wärre, om andelige och werldslige befallningshafwande skulle wäga låg gå yttre hinder i deras wäg. Men åf. wen hår wilja wi fe innan wi tro. Wi begäre ide att insocknes folk skall utdrifwas, men att uisocknes partipredikare ffoa afhållas. Man måste åtminstone unta dem att erfara ett wälment försöf. Liden skall allt utwisa. Snart fall det väl äfven utrönas, om det för en mer ller mindre hufwudlös flod går få fort eller ock twertom, att inom sig erhålla lanmesfiga hufwuden eller anförare. Wederbörande måste wäl någon tid hålla ig hemma eller inom grannskapet och, åsom wi fett i ett Luthers bref, länge nog läsa, sjunga, förkofra och uppbygga ig sjelfwe tilldess de blifwa helt måtte; nen tiga eller ide predifa i församlingen. De funna blifwa lika willige fom feyldi————7—