Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1856, sida 3

funna ombilda detsamma mäste wi förf tillgodogöra of det på båsa möjliga sätt Och renna inom fig splittrade reprefenutas tion, fom redan till hälften i följd af fin sammansättning är af makten beherskad, erbjuder dock för den andra hälften till. fälle att inrymma den sanna medborger liga förtjensten, det upplysta nitet, den obestickliga rättrådigheten. Om de twenne stånd, fom egentliga åro att anse fåsom foltrepresentanter, bildades uteslutande af sådana elementer, skulle till dem sluta sig den aktningswärda del af de båda andra, fom delade deras fompatier, vd wåra riksdagar erbjuda ett helt annat utscende och andra resultater, än hwad nu wanligen är fallet. Men hwilket intresse och nit uppenbarar sig wäl hos de walberättigade för en sådan utgång af de nu snart förestäende rifsdagsmannawalen? Man erfånner willigt deras stora wigt och betydelfe; men jemföra wi dem blott med ett prestwal eller med tilljättandet af en borgmåftares eller rådmansplats — andra obetydligare befattningar att förtiga — så nödgas wi bekänna, att detta nit och intresse hos de wäljande är wida mins dre. — Hwem ffa wi taga till riksdagsman ? är en fråga fom wäl ibland upps kastas, men högst sällan ätföljes af deta noggranna eftersinnande och begrundande, som år nödwändigt för frågans rätta bes varande och esomoftast leder tanken åt ett Håll, der man först alldeles ide förmodade finna lösning af frågan. Eller och skjuter man densamma Helt kavaljeremang ifrån fig, t. ev. med swaret: att MN. MN. wore bestämdt den mest passande, men han fan omöjligt komma ifrån, — derföre fan N. N. gerna resa, fom har godt om tid, o. s. w. Och inom Bondeftändet saknar man ej erempel, att sedan de på fotens stämman händelsewis närwarande utfett till eleftor den, fom år nog beskedlig att willigt erbjuda eller åtaga fig befwåret, få werkar en frukost eller tidig middagsbjudning nog mycket på utgången wid sjelfwa walförrättningen. Merändels år nemligen den, fom fått smak på herre-s lifwet i hufwudstaden, ganska benägen att I fortsätta detsamma .. Men ett ord, lojheten wårdar sig ej om att nitälska för utgången, egennytian, beräknar antingen bästa prisct eller egen beqwämlighet, och kortsyniheten lägger ars marne i fors och tyder att saken ej just angår en. Men tillåtelse! det år fom att spara på runstycket och förslösa riksdalern. Eller hwarifrån härleda fig dessa, för den ens stiltes intellettuella ekonomiska utweckling och wälbefinnande, så djupt werkande lagar och bestämmelser, om ej till en stor del från de beslut, fom af riköförsamlingen fattas, den opinion densamma uttalar? Så i skattewäfendet, i tullllagstiftnmgen, i mdustrielt och religiöst hänseende, snart sagdt i allt. Wi äro snara — lätom of erfänna det! — att skjuta all skuld för hwad wi i alla dessa fall finna pämdg. och tryckande, på regeringen. Men om allmänna tänkesättet mognat för tidgens liga förbättringar, och wi enigt, allwarRR —LRNR— ——m———— — AL mr NR ar — 2