Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1856, sida 3

00 titpes DD Hans lockar re smefies af fladdrande ö wind, Men slut war hans bjertas brand. Gud nåde den hjertan månde skilja! Oh Anna de lade i inwigd jord Med murgrön de prydde dess graf, — Men tätr inwid ringmurn ät Eriks flott, En stilla fristad man gaf. Der wmwerte en lind och under deg fot Den arme slumrade fört, Och westan sjöng uti lindens blad: IF kärletf Han lefwat och dö I Gud nåde den hjertan månde filja! Men murgrönsrankan sig smög dit fram Och prydde föraktad graf. Hon smög sig så tätt intill lindens stam Och wissnade aldrig af. . Gud nåde den hjertan mände skilja! —t—N—