Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1856, sida 3

Hwar är wäl får wännen min? 7Med nöden jag fämpade bröst emot bröst, Men ny bar jag åra och winn! Gud nåde den hjertan månde skilja! Ung Anna hon kände den rösten wäl Och dignade ned till jord: Med glädje dock dör fag, ty Erif år när OAh han hafwer fyllt sitt ord! Jag hafwer dig älskat, jag di It fom till din Annas barm, Se! döden förenar of dock igen, Faft bruden är blef och orm! älskar än! Öch uti hans armar sin sista suck Hon drog, snart war hjertat kallt, Men Erik han knäföll inwid det stoft, Som warit på jorden hans allt. Gud nåde den hjertan mände skilja! Så läg han der länge och bad om frid, Men friden wek frän hans själ, Då flög han till elfwen, pare Pötia rid Kan kyla och gömma wäl, Och böljorna kyssa hans bleknade find Och wagga den döde till land,