Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 3

slutna der, började hon äter gå med tunga steg. — Ad! fade han högt för fig sjelf, med yrselns hastiga uttal, om jaa åtminstone funde upptäcka ett sken af den gu: domliga fanningen! Själ, om jag endaft upplofte en flif af det täckelse, fom höl. jer din uppkomst och ditt flut! Om jag ändtligen wore nära den flora Ilögnins gens ögonblick! Ack! huru jag skulle ffyns da till min Benedetta! huru jag skulle säga til henne: Min älskade, frukta ins genting, jag tillhör dig hel och hällen och min ewiga själ skall ewigt tillbedja dig! Nu är det förbi med all sjukdom, all sorgsenhet, all fruktan för framtiden! Men nej, jag wet ingenting. Plötsligen hörde han på afflånd ett hastigt galopperande af en häst, hwars skor slogo bärdt emot gatstenarna. Drifwen af en oemotständiig nyfifenbet, fastän han manligen ej brydde fig om någonting, öppnade Michel fönstret och lyssnade på det alltmer tilltagande bullret. Han kände en ofriwillig och oför: klarlig oro. Ändtligen kunde man i mörfret urskilja en form.