Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 2

begge älskaade ofta glödende cpistlar, som andades en passion, stärkt och närd af ensligheten, i stället att mattas deraf. Dack alltsom tiden förflöt, btefwo den unga flickans bref enträgnare; och de andades slutligen en olydsbädande forgs senhet och en hemlig förtwiflan, Mercati deremot led mindre, emedan han hade ett obestämdt hopp: ensamheten oc ber grundandet hade längsamt beredt honom till tålamod od) att undergifwet emottaga lidandet. Hans fiune war mera lugnt, och ban betraktade tingen med något mera föld. Kanske war han till od) med på bättringswägen. Likwål war hang fira it e, hang besländiga fråga alltid den: är själen odödlig? En dag erhöll han ert bref från Bes nedetta af följande innehåll: uMidtel, min älskade otacksamme! jag fan ide skrifwa mer än några rader tid dig, ty min hand darrar, Jag har hits tills ide welat underrätta dig, att sedan den dagen, jag såg dig för sista gången kanhända, har min helsa småningom aftagit. Den är för alltid förförd, och och jag är nu få sjuk, att jag ide mer fan dölja det för dig. Jag will ide,