Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 2

aldrig mera få böra eller fe henne! Det war min sista trös. Den är miq nu be röfwadgliksom all annan! Öwad skall jag gåva, för att äterfå Den? — Bedja för att tro. — Men bånen fordrar tro, Ficino! Min Gud! min Gud! om du icke är grym oc fiuner behag utt de själars pli gor, dem du skapat efter ditt eget beläte, utropade han med en feberaktig eraltation, min Gud! såg mia om dessa själar dela din odödlighet! Lit mörkret upphör ra, elier gif mig döden! — Lugna dig, min fon! — Mästare, bewilja mig en ytterlig nåd, ty jag måste hafwa ett slut härpå! — Mitt barn, mitt båsta barn, hwad will du säga mig? — Lofwa mig, fortfor han, i det han i fina konvulsiwiskt darrande händer tryckte den gamwles hand, att uppfylla en Sf werenskommelse på andra sidan graf wen. Må den af of båda, fom först får wara med wid sanningens måltid, föra en smula derifrän bit ned till. den andre! Om ni dör före mig, få fom och säg mig, om det fianes någonting Pers uppe!