Norrländska Korrespondenten – 26 april 1856, sida 2

såsom af wilda menniffor.7 De trängde fig nu in på honom med gapande fåftar och håren tycktes resa fig på deras Mu wuden, såsom på arga hundar und det de utöfte skamlösa otidigheter emot förfan, presterskapet och mot B. enkfönherligen. Honom lades till lask, att han föft hindra kringfarande perfoner att förkunna ordet, hwarföre han wore en mörksens man; att han ide före funnade en rått lära; att han ide borde uppträda emot baytisterna, då Lundqwist i Stigsjö sagt, att de icke borde förakt: tas m. m Då en bonde under omwår sendet utropade: jag år ett Guds barn, utropade några nårwarande, fom ide hörde till baptisterna: nu får man fe, huru Guds -darn-i-Ljustorp fidaligs Så komma goda gerningar fråm. År detta frukten af Sundwalls, Engbergs och Hejdenbergs flitiga underwisning i baptistläran, få äro mästarne ide särdeles prisade af sitt werk. Luthers ord om baptisterna i harts tid äro dessa: emedan de nu hafwa ingenting för fig, utan idel pråftiga fmådeotd: få må wåt hwar man sky dem och taga sig för dem till wara, jåsom förwiöso djefwulens sändebud, utskickade i werlden till ost smäda och förwända Guds: ord och ordning, på det menniskorna ide måtte tro och salige warda. Ty de ärocde foge larne, fom äta upp den säden, fom föll wid wägen. Luther wat ide med wid. det nu omtalade uppträdet i Ljus: torp, men i här anförda ord finnes det dock på förhand beskrifwet, ehuru:Lunde qwist i Stigsjö och Luther i Wittenberg deri skilja fig, att den förre sagt, att baptisterna ide böra föraftas, och den feds nare, att man bör föy dem såsom djefwulens fändedud: Wi hoppas, att Lu thers omdöme här icke jäfwas af en prest och att således L. hädanefter aktar sig att komma i strid med Lutherska kyrfans Lä rofader. Emellertid har man hår ett. nytt bewis på den beprisade nyttan af enskilda konventiflar, och fan på deras skrypssamma deltagare, fom berömma sig sielfwa, att de äro ÅGuds barn, frålie gen tillämpas hwad fom fordom ytträd om en klockare, fom upptog psalmen: af himlens höjd jag kommen år just Hå han nedllef från en till ljuskronan i fyr: kan upprest stege, gifwande dermed en närwarande anledning till denna ffämtsamma reflektion: Af himmels höjd jag kommen är, Skrek han så hela hwalfwet swara. Nå tänkte jag, det må så wara: Se himlafolket ut så der, Så reta de ej mitt begär. — Äfven i Jndahl hafva konventiklar af kringresande partigängare blifwit inledda, dock der ännu med mindre frams gång. Sednast gjorde en folkskolelärare från Håggdånger ett bejök derstädes wid Päsktiden, och Hol der en konventikel, fom äfven dagen derefter förnyades i byn Harfwom. Denna gång war dock både ) De hårofwan citerade orden äro bref skrifwarens egna. es Nr