Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1856, sida 3

Emedlertid wägde och wägde hans hjerta emellan dem båda. Skulle ban taga den brunetta Adele, fom hennes far tocktes önska, eller den blonda Maria, fom war få allmänt omtydt i orten? Odet skulle få afgöra, nu sedan majoren försäkrat, att bäda ägde lika mycket af denna werldens goda. Den ena dagen war han besluten att wälja den ena, och dagen derpå den ans dra. Besluta mäste han dock, då ödet ide tydteg bry fig om saken. Men ad! bur swärt är det ej i allmänhet att bes stämma fig, och synnerligast i giftermålsds affirer. Det finns alltid få mycket bäde emot och för, då man skall afgöra ett helt lifs lyda eller olycka. Hjertat fär afgöra, säger man wäl; men ack! det är ej lättare för hiertat att befluta, än för någon annan, belst ett hjerta, hwars instinkt blifwit få utnött fom professorns. Den stackars P. gick i werkliga qwal. Han magrade af oro och bleknade af grubbleri. J hwarje ord, hwarje rörelse hos de unga flidorna säg han en tydlig uppmuntran, och i sin wända fällde han