Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1856, sida 2

hundar i släptåg. Med styrka oc Har stigyet kasta de hon fig ned af hästen och lemnade bäde den och bundarne åt en framskyndande dräng. Sedan hon giort en knapp hälsning för de främmande, kestade bon fig neo vå trädgärdsoffan utanför förstugudörrn, der sällskapet pias cerat sig, och stödjande bössan mellan knåen, lade hon armarna i kors och sträckte ut benen. — Hwar har du warit i dag; min lilla Hildegard? Har du fått något wil lebräd? — frågade den flotta modren med en beundrande blid på dottrens fam metsjacka och de förgylda knapparna längs sömmen på hennes byror. — Bara ett par beckasiner, — swarade dottren, i det hon kostade jagtwäskan på bordet framför och hatten derpå. Professorn blef perplext wid frökens beteende, hennes utseende och hennes röst, som han nu för försla gången hörde. Denna röst, som skulle passat en rättare, harmonierade till någon del, med der farpa blefa ansigte, fom, omgifwet af