Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1856, sida 3

na diuret reste på si3 Wi trångde, kämvande med stormen, framåt för att bi springa barnen, men få snart jag för: sökte öppna ögonen fyolldes de genast med sand. Jag försökte att härma det genomträngande skri, som steppens son utskickar i det wida fjerran, men den tiutande formen öfwerdänade min röst. Under ett sädant owäder kunde icke en gång en moder rädda sitt barn, om det än höll på att qwäfwas wid hennes fötter. Jag Möt mig tätt intill mia häst, nära förtwiflande om min egen räddning. Då finde jag mig plötsligt berörd af flickans darrande händer, och då jag trefwade omkring med handen, fann jag ocdfi gosfen, fom höll fin fyfter fast omsluten. Jag låt tyglarne falla, höll mig fast wid sigdogelremmen och anförtrodde wår xäddning åt djurets instinft, ty ingen menniska förslär att sjelf leta fig ut ur den af storm upprörda sandöknen. Efter en lång famp nådde wi äntli gen, med ansigte och händer sönderrifna af sand och grus, de gråsbewurna slätterna, der wi kunde andas något friare. De uttröttade barnen, hwilka jag gaf