— — ——än BR EE ev Le 2 — — — — —— AfLI Tc—p—Q—; — ——— ö — — —— —— —— —— ——— — ff YEN boende, för den gången lemnades i ro Diarra medor derefter, eller i Novembe månad, jedan inö fallit. begaf sig lapp ter till det utmärkta stållet, — e säsom merendels warligt ät wid sådana tilljällen — af kraftfulla modiga oh bewåpnade karlar, — utar endast af sin hustru och en till wärter liten son wid namn Paul af omkring 13 ärs åster, faznt den trogne hunden Det förstås att alla dessa woro bewap. nade, faftån ide få grundligt såsom då man går mot Ryssen. Lappmannen sielj bar fin wanliga lobåssa, skarpladdad ned dubbla skott: qossen gick wid Hans sida — äfwen bewåpnad och prydd med ett dylikt wapen; hustrun Ppretaverade med en fång srjut:staf, hwars nedre del glänfte af et: birdt massivt mässingsbeslag, — och bunden, som leddes i ett band, hade i god ordning sina tänder, hwilka Han började wisa då — Jdet nalkades. Under den föreställmungen att der inne fanns blott en björn och icke anande att en hel familj der lägrat fin, — anföll med frimodighet flogåfurftinnang bor nina, för hwilkens dörr lappqwinnan höll waft oco motständ med en s. k. handspik (trär sCer) mer hwilken kändes starka på tryckningar i och med dersamara hon i gluggen sån ett förfärligt lurfwigt och swart buwus, med ett var gnistrande ögon och: twennerrader bistra tänder, fem uti bands spiken inpräglade djupa spär; Mvarjemte wie denna walihallning, der mod och are narnas sip:ka togos i anspräk, qwinnans örhinnor kände en lika stark påttyckning of Pet råmande ljud, fom från öppningen uiträngde. Larpmannen sjelf, jemte gosjen, hade emellertid vestormat Jdets tak, och i en der anöragt öxrpning riktade ffotten nedåt, men betta Utan annan mere fan, än att det hördes blifva ett hiffe fat wåsende under jorden; ty den före färligt fårande basstämma fom af andra gåslare räster i högre tonart adompagnes rades, dånade med ett oupphörligt fortidsimo, oh hwarigenom de frimodiga jär garne kommo underfund med att der funs nos många brum nande käftar. Wid afe fyrandet of det förfta starka skottet bort fyrångded låret å den bössa Lappmannen sjelf höll, och detta wapen blef då straxt obrukbazt. Nu inträdde ett betänkligt ö gonblick; den arund — neml. Jdets hwalf hwarpå gubben och sonen stodo darrade under deras fötter och de befarade i lware je momang au det skulle instörta och fri utgång deredas för ve wredgade och bullrande djuren, hwilka i sädan händelje has de non skonsamhet anfallit och neder: agjort sina motståndare. Lif eller död! tänfte luppmannen; modet stegrades; ger wåren werlades i största haft, få att gubben tog sonens — of denne nyss laddade bössa, och lemnade honom i stället fpjur tet, hwillet han efter förmåga ifrigt begagnade genom slitigt nedstickande genom hwalfwets alltmer utwidgade öppning; men slutligen fastnade spjutet i något, så att det iåe kunde dragas tillbaka, och man wisste icke strart hwaruti det satt — men bet war uti björnens wäldiga käft, hwilfen ltksom ett slagjern med taggar omslagit detjunma och hölls så stadigt som om det warit fastwärt i klippan; med det deraf uppkomna bryderiet häfdes snart )hånom den hos gubben uppkomna iden itt ritta stottet efter den i björnens gap ittande spjutstafwen; skottet träffade DÅ hufmudet, med den effekt att matronan för tn underjordista familjer dignade ned OD andades icke mera. Den dånande bag östen tystnade wäl för alttid; on frid cten herrskare ännu ide i den upprori. 117:11. —— sH———Zn — — 7 — — . ka qrottan; der hördes ännu drumnmans e hjud, och ingar wågade stiga dit ned sa örran alla ljurorganer tystnat; och efter d n stunds wapenhwila fottsattes det blo: I y iga wek fet af anföraten — sappmannen fu om afsmade den ena salfwan efter ben Ia nora; och meo tillhjelp ide allenast, af n in såsärige hjelten, hwilten, ander det in vettd:opparne säsom perlet rullade nedför t. ans finder, tappert swärgde sittspjut wil t btodfäårandt och Wifande piung mår