Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1856, sida 2

RR xd ea KK bemärkt en stark qwafhet i luften och en tryckning från ofwan. Men med ens blef min bäst orolig och wille ide längre lynra; ben for af med mig rundt omfring en sandkulle och lade fig bakom denna. Men på ett afänd af nägra tusen fteg ryckte en wandrande mur af sand och grus, fom formen upptornat på fin fart genom öknen, med fruktanswärd stondsamhet f ram mot mitt gömställe. lÅnnu förmärkte jag endast af och till swaga kretsande rörelser i luften. Barnea woro på fin höjd 100 steg ifrån mig, men kunde ide hinna fram. Jag sjelf faftade mig på jorden bredwid min häst och blef saart under stormens håfs tiga påtrydning formligen begrafwen uns der fand och fmåften. Efter en stunds förlopp war den förs sta windstöten öfwer, och min häst stakade sanden af sig. Men stormen war ännu häftig nog, och luften war få uppfylld af sand, att det nästan war omöjligt att andas. Jag förmodade att barnen måfte ligga begrafna i närbeten. Jag flappas de min häst, fom i sitt hem på Ka mudd steppen war wan wid dylifa tilldragelser, på halsen, ryäte i rygeln, och det trögs