Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1856, sida 2

i och ilade bort. Jag sade till barnen att de ide skulle förfölja detta trofasta par längre, oc fortsatte wägen till min bor ning, Här fig jag mina grannar sos selsatta att i orolig brådska rifwa ned fina tält, och Då jag frågade efter. aus ledningen erfor jag art wi funde wånta en storm, som bebädades af en mörk rand wid horizonten, För mitt stenhus behöfde jag icke frukta; jag ilade deres mot till tältet, der de båda barnens föräldrar bodde, men de woro redan sångt borta inåt hjordarnes betesmarfer; och då alla de andra grannarne woro fullt upp sysseljatra med att berga sig sjelfwa och sin egendom, red jag sjelf ut i öknen för att uppsöka barnen. Jag bade snart passerat den gräsbewuxna slätten, men i sanden kunde jag ide få mm häst att gå fort. Emellertid fit jag snart sigte på barnen; de kommo grätande mig till mötes, ty de hade märft: den fara som hotade och woro på wår gen hem. Jag för min del trodde cj att faran war så nära, och sanningen att säga hade jag ej något egentligt begrepp om def storlek. Jag hade blott