Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1856, sida 2

sten i der glänsande temvlet och förnime ma det muntra sorl, fom denna afton uppstiger från de böljande gatorna. År icke detta en skön anblick? detta härliga tempel, — den sanne Jehovahs belgee dom; denna hwimlande menniskomassa, Guds urgamla solk; — och, framför allt, tanken på de glada möten och lyckliga hem, öfwer hwilla denna aftonens sol stall gä ned? Mer, Fralsaren såg en annan folksamling od) hörde ett annat rop: Han säg korset uppresas, middaggde solen förmörkas och hörde den rasande pöbelns rop — — — Han fåg och en annan fon. Han säg alla dessa yprafte fulla stenar nedstörtade och kornet wärans de på tysta fält der, ywarest nu få måne ga fjät beställsamt trampades — intet tempel, ingen presterlig skrud, ingen of: fervrest, ingen Påffatamshögtid! Wid Oljobergets fot och emellan två: gängnigar, fom båda föra öfwer kullen till Betbanien, ligger en liten inhägnad med namnet Gethsemane. Ännu intill denna dag omsluter den nägra särdeles stora och äldriga oliveträd. Till detta stålle, fom låg wid sidan af mågen till Bethanien och på iillräckligt afsånd från