Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1856, sida 3

Som ligger fälld wid slutet af hans dana Om bragder talar hon, ty Åtterdom Sitt werk har börjat säsom reformator; Och det fullaåndadt säsom traumfator; Med lagerfronsen smyckad har han tagit Sin höga platå i minnet3 helgedom. J seklets början töckenhöljdes Norden, Och wäldet högg sin tand i fosterjorden, Som stod wid branten af fin undere gång. En återhällen gråt af bitter fmårta Och fårad stolthet brände folkets hjerta, När Frithioss stald för Swea stämde harpan Oh sjöng pånyttfödd frihets sköna fång. Men äfwen tanken warifjättrar bunden, Förstenad diften, ödslig sängarlunden, Och lågan slocknande på fonstens härd. Då fom en annan yngling för att lossa De band, fom tryckte, oc han wille krossa Swar fördoms wälde: gladt han drog till striden Med stälsatt kraft, med blomsterlindadt swärd. Som morgonstjernans sken bebådar dagen, Så hörde man de förfta harpoflagen: En fång förut ej hård, en djerf och ny. Wal trycktes denna genius ned af dimman J sjelfwa brytningen och gryningstimman Men molnen skingrades och skalden trädde Förädlad, renad fram ur stridens gny. Ett solsken lik, han spridde ljug och wärma.! Hwi fall min lyras matta toner härma Den ljusa bild, fom nu förklarad är? Ett saljgt leende på läppen dröjde Och barnets oskuld än hos mannen röjde. Hand blick war swårmisk, tycktes ci be rora Ctt enda föremäl på jorden här. Men hwilket föremål i all naturen, Från menniskorna till blommorna och djuren, Har ide han fin warma kärlck gett? Han lade ord på näftergalend tunga, Att under sommarnattens tystnad sjunga För daggbestänkta rosen fröjder Oh sina qwal dem intet öga fett. Ett hf, han fade, genom alltet tågar, J hwar gestalt en egen kånsla lägar, En gudamakt i menskohjertat bor, Det outgrundliga, det underbara! Dessa tusen frägor wille han beswara Oc följer spåren af des krökta ftigar, Ehwad det tänker, twiftar eller tror. Med Faust ropar han ej mörkrets andar Den wigde Siaren med Astolf landar Långt fjerran wid lycksalighetens Öd. J sängens tempel få han stämde möte Med Romantifens kung, den Store Goethe, Och bäda wittnade om menskowärdet Och andens gudaeld, fom ej fan dö. När denne Florio på Thules stränder Nordmannaharpan tog i fina händer, Den hwita swan till örn förbyttes dä. Ä M0wLLLLei I