Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1856, sida 3

för att hindra dessa grymheter, men det hjelpte ide mycket; soldatetnas blod war i jäsning och de kunde ej widare tyglas. Jag säg slere gå omkring med ryfhufwuden, uppspetade på fina bajonetter; med ett ord, detta skådespel står ide till att beskrifwa. Nyssarne hade efter min beråkning 30,000 man i elven, wi deremot 7 a 9000 och på fin höjd 7000 under strsta delen af striden. Det år mätfwårdig:, art wåra werk lidit jä obetydligt, I dÅ man betänker hwilken ouprhörlig oc häftig eld war rittad emot dem. Wi hafwa nu åter fått dem fullkomligt i ordning, af fruktan för ett nytt ar fall, fom jag dock ide anser mycket sannolikt. Wår förlust i döde och fårade uppgår till i tusen eller 1,100 man; af de fårade haf wa många fedan aflidit. Wi hafwa förlorat några turkiska officerare; men märlwärdigt nog, ide en enda engelsk. 4 fwär: fårade och i ide fårad rysk officer, famt omfring 150 fårade och 50 ide fårade rysta soldater hafwa gjorts till jångar Wåra soldater gäfwo och fordrade ingen pardon. Lazarerten äro öfwerfyllda, ty koleran rasar tywärr ännu i bög grad, och en mängd soldater dör dagligen. Hujen i staten äto nästan utan tak, emedan dessa mäst anwåndas till bränsle; tyssarne åter hafva ädelag: hela tralten och nedbränt allting. Alla byar äro öfwergifna och husen nedrijna, och som der äfwen jattas spanmäl få wete Gud, hrrad de stackars innewäånarne funna taga fig för wid nästa års början. —— — — Telegrafstolparne. (Ett utkast af Onkel Adam.) Jcke har jag welat tro det, men sanning år det — telegrafstolparne hafwa förnuft, äro werkliga wareljst, liksom wi, fastån naturligtwis långt under menni skan i förständ, ty hon år den förnämsta i skapelsens kedja, det weta wi, — och en krögare med blå näsa år mera lik en Guds engel ån någonfin en stackars dufwa — allt det der år Hart i fig. J wåra tider tror man intet annat ån det man fett med fina egna ögon eller hört med fina egna öron; man tror, med ett ord, på ingenting annat ån fig sjelj, och i detta fall hör jag till tiden; men jag har werkligen hört telegrafstolparne tald, ide genom tråden, utan sjelfwa — indie viderna. Jag gick mig en afton ut att spatsera, och gick stora landswägen, der bredwid Kongl. Telegrafstyrelsen pä wissa afstånd rest upp stolpar. Jag betraftade dessa bräcliga stolpar, få fwärta och höga, och tänkte ett och annat om hvad mere fan allt detta skulle ha i en framtid, om t. er. krig och telegrafi kunde finnas vå en gång, om ej jernwägsnåten och dessa ewiga trådar innan fort skulle förbrödra follen, snart göra ett gemensamt telegraf spräk nödigt och omgestalta nationernas