Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1856, sida 3

strid, skref derom Vill Thned den 5 Oktober: BFienden gör alla förberedeljer till ett slutligt aftäg, men jag anser mig dock icke öfwertygad derom, förrän jag säkert wet, att han år i Gumri. Till i går hafwa wära soldater, enligt inkomna be rättelser, begrafwit sammanlagdt 6,500 man, och ännu hafwa de icke slutat sitt arbete. Ett wisst antal trupper under befäl af en officer, anwändes afdelningswis härtill; hwar och en of desfa office rare aflemnar till en brigadgeneral beråts telse öfwer antalet af de af honom begrafna; generalen för en särskild lifta deröjwer, få att wågar man tro på en turks ord, funna wi hoppas få weta fanningen. Öfwerlöpare och andra från ryska lägret kommande personer uppgifwa hela den förlust, som ryssarne lidit uti slaget wid Kars den 29 Sept. till 18 tusen döde och särade Bland de dödade lära 300 officerare finnas, hwilfet ide år otroligt, då man wet, att de ryffe officerarne als tid stridde i spetsen för fina trupper. Wi fe tusendetals wagnar med fårade daglis gen lemna det ryska lägret, utom det att en mängd bortbäres af menniskor och på hästar, i brist på fordon. Artillerigeneralen Ballanoff hör och till de dödade, och Murawieff skall hafva gråtit bittert wid hans begrafning. Ryssarne ftormar de med underbart mod mot battcrierna och bröstwärnen, hwilket bewisas af de högar af deras lik, som ligga i grafwar. ne och kring werken. Turkarne fämpade snarare som djeflar än som menniskor, och jag mäste tywärr tillstå, att deras beteende understundom werkligen war salaniskt. Karslis eller innewånarne i Kars, ett duktigt menniskoslägte, hwars tapper het från urminnestid gifwit anledning till ordspråk, wisade fig öfverallt der striden war fom hetast, grähårige gubbar och ynglingar i gossåldern deltogö i striden. Många af dem hade insupit ett förfärligt hat mot ryssarne till föijd af den behand ling, som förut wederfarits dem af dessa siender, då man plundrat deras bus, mifhandlat deras familjer oh på allt fått kränkt dem. Derföre war också deras hämdlystnad icke liten. En af dem, som hade stjutit en ryss, och såg hans blod rinna, rusade fram mot honom, öste upp blodet med fina händer, drack det, bet fig derefter fast i honom med tänderna, ffa fate honom en lång stund och slet fora stycken ur honom, De turkiska trupper na woro lika rasande och hafwa fåfert med bajonetten gjort slut på mången fås rad. Jag gjorde allt hwad jag kunde, 1