Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1856, sida 3

samtalsämne derefter tog en annan riftning, följa wi hr Winter en stund une der hang fortsatta vromenad. — Det war nära nedmörkt, når han frän alleen ämnade taga wågen ät staden genom Holmgärdsporten, då han i dersamma fick höra en qwinnoröst, fom ropade vå bjelp. När han derwid månde fig rid baka, säg han ett fruntimmer, fom flödde fig mot ett tråd och war nåra att falla. — O, Gud, ywad jag år dålig! Mi na krafter öswergifwa mig helt och hället, — klagade hon, — hjeld mig för Guds stull hem, min herre! — Hwar är ni boende? — frågade Winter. — 3 Sörlinder. Winter mäste nu, twungen af nöde wåndigheten, göra hwad han aldrig förr gjort, fatta ett fruntimmers arm, och hade sätert gifwit mycket til, om någon annan funnits, fom kunnat aflösa honom i denna motbjudande förrättning. — Nu är du wäl deran, min kära Jonas, —