Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1856, sida 3

En waktknekt utkommer slutligen frän fängelset, han ämnar sig till sitt hem, der hustru och barn wänta honom. För denne framställer Anna fin begäran, att fi besöfa och natten öfwer stanna hos fin far i fångeljfet, ywilfens namn hon uppger. Med förklarande, att hennes bes gåran ide kunde bifallas, emedan fångelseföreständaren wore borta, och Ddefutom ingen finge besöka fängarne utan landshöfdingens tillätelse, skyndar waft knekten bort och lemnar flickan åter ens fam; men innan ban ens hunnit full fomligt uppfatta fwaret, ännu mindre erfara den werkan fom afslaget å hennes begäran belt naturligt mäst medföra, har mannen äterwändt och ber henne wänligt följa sig. Under wägen talar flickan om sin olycklige far med sädan längtansfull kärlef, att den längt ifrån härdhjertade mannen känner fig rörd, Stannade utanför ett stort hus, hwars klocksträng han uppletar, omnämner han för Anna, att landshöfdingen der war boende, och att, derest hon lockades få hans lof, nägot hinder ej widare mötte för henne att inkomma till fadern i fängelset. Sedan han derjemte tillsagt flickan