Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1856, sida 3

hit, och det engelska fartyget wäntas på aftonen. En stor liflighet har i dag wir fat fig wid Skeppsbrohamnen, ty famtli ge qwarliggande finska fartyg hafwa inlastat waror. Om töwädret fortfar åns nu nägra dagar förmodas att fartyg bår de funna komma upp och utgå genom skärgärden, emedan isen bortom Warholm icke lärer wara så stark. — — — — Till det nya året. Du nya år, du hopp:tå fon, hwad budskap bär du ofwanfrån, frän höga himlars Gud? Står seger eller undergäng, står glädje — eller sorgesäng att läsa i ditt bud? Ur ewighetens klippa fram, — Mi hoppas, glad och lyckosam — en tidens bölja går. Att guldsand, ej blott slamm, den bår mot fosterlandets kust och skär, derför nog Herran rår. Wäl mången tär der blandas skall i denna böljas snabba fall, om storm kring jorden går; men mången stjerna ocksä fer från hoppets glada himmel ner, och frid och lyda fpår. Om oro rasar, wågen yr, tillbaka dock dess wrede flyr, frän bröst, der lugnet bor. För hämndens gift, för hatets dolk Med feghet fruktar ej det folf, som fast på Herran tror. Det går med segrens glada mod och refer fig en minnesstod utaf fin äras gull, fom ftånda skall når sckler fly, när nya skliften åter grv, af fredlig hugtom full. O Herre! öfver Nordanland sträck ut en mild, en nådig hand, Din frid of alltid gif! Gjut wårma i det swenska blor; J hjertat manligt, ådelt mord, och när oss alla blif! W. — — ———