Norrländska Korrespondenten – 22 december 1855, sida 2

och som af verlds-bestyr och flärd åär så upptagen, att han ej tid sig ger till Herrans hus att gå! En stund satt fogeln tyst — Kring templet lyste solen, och helgedomen stod en Zions sköna brud. Guds rena klara ord man fick från predikstolen, och fogeln stämde in och prisade sin Gud. Seen ilade han upp mot templets ljusa, höga, och under dess kupol han stämde upp en sång, liksom han velat sagdt: Ditt hjerta och ditt öga till himlen Menska vänd, från jordens qvalm och tvång! Men Söndagen derpå hans qvitter man ej hörde. Han hade kämpat ut inunder hungerns nöd. Hans stämma den var tyst och vingen han ej rörde. Vid gyllne korsets fot låg lille Sångaren död. Jusändt. (Forts. fr. förg. N:o.) Utom föräldrar och wederlikar äro als laredan mänga af Dilettantens läsare, fom behöfwa och fordra en reel och Ars lig förklaring öfwer hans publlfationer, om ide en syndabelännelse. Månge nvijz la och på ofelbarheten af mycket, som han under andra Året of för tillwaro fört els ler lätit föra till torgs i ämnet. Mån ge torde dock äfwen för nåsta år mata munnen åt mer of samma flag. Men, om ide för nöds skull, likwäl för ro skull och pro forma, kan man ju wara med wid släckningen eller dämpandet af en eld, den man wäl egentligen icke uppbläst, KF wål underblåst och fårsett med olja efter och andra frågningåss och sprakningsäm ämnene?! Det är icke för första gängen som herr S. missfirmat civila auktoriteter. J N:o 18, t. er. der han bcellagar körsnären Forssell för det att denne osivldige dibels låfare och förllarare måst göra en lång och kostsam resa, heter det art till och med höga rätter ide dömt efter lagbudet, utan efter sitt finne. I händelse F., lifsom Hejdenberg, enligt dennes bekännelse, ers hell penningar genom cvangelissa alltans fen, få war det ju ett nöje att resa, för att ännu oftare få bejöka och föröka sina kunder?! Hwarken den ene cller andre af dessa makare, som äfwen i i andligt affes ende söfa bereda och förfärdiga, icke end Dilettantredaktören sjelf, tyckes wilja, om de än funna, gåra tillbörlig skillnad mellan lofliga och elofliga konventiklar samt hwad som derwid i ifrigt bedrifwes. Må de således urfäkta en oförgriplig hån wisning till rättlösning och rättfattning